Döden

En torsdag för ett par veckor sedan hoppade jag på tåget upp till Stockholm efter att ha blivit tillfrågad av Samuel om inte jag och Maria kunde stå som bartenders när det var dags för han och hans kollegor på K1 att ha deras avslutningsfest inför sommaren och kommande semestrar. Vi tackade snabbt ja och där satt jag nu på tåget.
Kvällen började, som vanligt med att jag och Maria var mer än sena för hur bråttom man än har så är shopping ett måste. Jag tror till och med det står skrivet på stentavlan med dödsynderna. Tittar man noga under -Du skall icke dräpa, så kluddrade han ner något snabbt om gallerior, söta butiksbiträden och något i stil med -Du skall icke ignorera ett riktigt bra "måste-ha-begär".

En halvtimme innan tillställningen ska börja kastar vi oss in bakom baren, börjar skära upp limé, ställa upp allt i en enda röra och blandar sen drinkar till oss själva som försvinner ner fortare än kvickt. Det är så man stressar ner på riktigt..
Serganter, officerare, majorer, skådespelerskor och ridinstruktörer fyllde lokalen samtidigt som champangen flödade, tyvärr mer på brickan glasen stod på än faktiskt i glasen. Mina händer beslöt sig för att få ett eget epilepsianfall för det var inte riktigt stressigt nog. Som tur var blev resten av kvällen kanon! Maria och jag stod bakom baren och skakade Cosmopolitans och blandade våra sommardrinkar, som hallonmojito och jordgubbscaprinoska.
Festen för vår del slutade med ostadiga ben, då baren var gratis även för oss och med en skål fylld med dricks så hoppade vi in i närmsta taxi och spenderade pengarna precis som två duktiga flickor ska. Efter Companiet slutade kvällen hos vår underbara efter-krogen-vän, Donken.
Väl tillbaka i Samuels crib fullkomligt krossade jag S i GH och kunde efter det snusa fullkomligt underbart med Maria i S säng.
Tack Samuel för en underbar kväll och tack till min partypingla Maria som jag alltid har class one kvällar med.

Det där kallas försnack för det min rubrik egentligen syftar till är snacket jag och Maria hade dagen efter när vi återigen satt och mosade in hamburgare. Glömde jag säga att Donken är vår bästa bakisvän också?
Det hela började med att Maria frågade mig om jag tänker mycket på döden. -Nja, svarade jag. Inte speciellt. Jag är nog inte rädd för döden om det är de du menar..? Maria förklarade att hon inte tänkte på döden i sig utan mer vad som händer efteråt. Och att det skrämmer skiten ur henne. Jag själv har nog aldrig riktigt tänkt på det utan mer när man dör så dör man. Man är borta, levt sitt liv. Sen började vi diskutera olika senarium om vad som skulle kunna hända. Jag kom fram till att det som måste vara det värsta är om man finns kvar. Kroppen dör men resten av ens allt lever kvar, svävar i något slags mörkt tomrum där tid inte existerar eller någon annan heller för den delen. Du kan fortfarande resonera, minnas och tänka men allt är bara mörkt. Det måste vara helvetet eller skärselden! Man skulle inte veta hur lång tid man vart där eller ens vad tid är. Har det gått en månad, en vecka eller ett helt liv? Vart är jag? Vad är en evighet?
Fortfarande tror jag att döden innebär slutet för ett liv men det hindrar mig inte från att fundera och faktiskt bli lite illa till mods när jag tänker på döden och det som händer efter. Därför avslutade Maria och jag snabbt vår diskussion, åt upp våra hamburgare och bestämde oss för att inte retas med någon dödsynd den dagen och styrde klackarna mot de söta butiksbiträdena och fullkomligt njöt av vårt ha-begär!

Shout out till brorsans polare Danne som det går riktigt bra för i fotbollen nu. Grattis!

See ya out there!