En diskussion för mig handlar inte om att bråka och försöka få motpartens tankar och värderingar nerkörda i botten utan mer om att lyssna, ta in och sen utvärdera sig själv och ta lärdom på ett eller annat sätt.

Min mamma och jag är som varmt och kallt, ljust och mörkt - varandras motsatser. Endå är vi så lika varandra. Ikväll hade jag ett riktigt givande samtal med henne över ett par glas rödvin och en tv som flimmrade någonstans i bakrunden.
Jag uppskattar min mamma något enormt när det kommer till hennes sunda sätt att resonera. Inte när det gäller saker som städningen eller hur mycket jag ska betala för att få bo hemma, utan när det gäller saker som relationer till andra, hur man uppför sig - moral och etik och hur världen ser ut i övrigt. Min mamma kan inte allt och hon har inte jämt rätt men perfekt är ingen. Däremot är hon fördomsfri och ger de människor, som många andra skulle höjt ett ögonbryn åt och sedan vänt ryggen till, en ärlig chans. Hon ger otroligt bra råd och det inte genom att hålla med om allt jag säger och sedan säga att det ordnar sig utan med en "stadig hand" kan hon rätta mig och säga det jag själv redan vet men kanske inte vill kännas vid. Sanningar som inte alltid är så lätta men som är sanningar av en orsak. Det är bara att inse det och handskas med det på bästa sätt. Det är där hon alltid finns och hjälper till. Har era föräldrar sådana sidor eller låter dom er sakta glida som stenen på curlingbanan? I mina ögon är det inget bra sätt att utvecklas på. Jag skulle aldrig vara den jag är idag eller ens vara i närheten av de värderingar jag har utan min mamma. Jag skulle heller aldrig blivit så bra på att kritisera mig själv och sedan ta lärdom av det, utan henne. Min mamma är en troligt stark och sund människa till tanken sett och för det är jag stolt över henne. Jag hoppas att ni iallafall är i närheten av att ha det så bra som jag har det när det gäller föräldrar.

Rock on!